Allt

Då får jag välkomna mig själv till bloggen, känns nästan som om jag bloggar jätte mycket, men det kanske inte stämmer. Nå väl, jag tycker att det är skönt att ha någonting att göra eftersom vädret inte tillåter oss att göra en massa saker man borde göra på sommaren! Eftersom solen väldigt sällan tittar fram så har jag dessutom blivit ännu blekare, synd att man inte åkt utomlands i år. Skulle nog vara en spännande upplevelse, till något soligt land men inte alltför varmt som det är i Kurdistan till exempel. Jag var ju där förra året, stället är som en ugn, Im tellin' ya. Man kan inte vara ute på dagarna för att det är så varmt, inte särskilt kul att åka på sommaren då temperaturen ligger på 50 grader. Jag känner för att åka till något mer turistvänligt land, inte för att Kurdistan inte är det men det är nog svårt att vara där nere då man inte har någon släkt, det är nog omöjligt om man inte kan språket heller, engelska? Hah, to that. Mallorca, Kreta eller Magaluf skulle sitta fint, verkligen. Alla kommer tillbaka som brända pepparkakor medan jag fortfarande är lika blek, det är orättvist! Och sedan börjar väl skolan så småningom, måste erkänna att jag saknat vissa grejer, mest av allt mina flickor och det goda kaffet, haha. Och rasterna, jag och Dalia har en tendens att alltid dansa då, galna flickor är vi! Men vi har verkligen jätte kul, det är det som är poängen med det hela, man ska ha kul i skolan. På rasterna kan man vara hur oseriös som helst, det är på lektionerna man måste sätta på 'the poker face' annars ja, man riskerar att bli utslängd, vilket inte händer så ofta dock.

Fan då, styckindelning behövs, annars tröttnar läsarna, aja ända hit kom jag då utan styckindelning. Jag har fixat min kommentar-funktion förresten, den krångla. Och sedan har jag fått tillbaka min mobil, den fungerade inte. Sony ericsson mobiler är de sämsta någonsin, ska aldrig mer köpa dem. Nästa gång blir det en nokia då jag har råd. Annars ska jag tigga pengar, en rik uteliggare, haha :) Ska kanske till Kurdistan nästa sommar, denna gång till Rojhelat (Mer känd för den iranska delen) Förra sommarn var jag i Irak, den kurdiska delen, fan att man måste skriva sånt. Jag vill skriva Kurdistan bara, man folk fattar inte. Men aja, *hoppas, hoppas, hoppas som fan* annars lär det bli en sån här sommar igen och jag står verkligen inte ut. Det var nog allt jag hade att säga, vilket inte alls var lite. Ciao.

Pengar!

Jag tycker att uttrycket "Pengar kan inte köpa dig lycka" är en av de dummaste sakerna jag hört. Visst pengarna i sig är inte lycka utan sakerna man köper kan göra en lycklig. Den som tycker att det inte alls stämmer är förmodligen snuskigt rika. Jag brukar få frågan "Vad vill du bli om ett par år?" och de menar självklart yrkesmässigt men jag svarar för det mesta "Jo, jag vill bli rik", haha. Det låter roligt nu när jag skriver ner det eftersom jag kommer låta som en blåst fjortis som skiter i skolan, FÖRMODLIGEN! Men vem vill inte bli rik egentligen? Slippa vara beroende av andra, slippa tänka på hur mycket allt kostar så fort man vill shoppa. Jag är inte bra med pengar, slösar för mycket och mitt studiebidrag räcker knappt. Men det finns så mycket fint i världen man vill ha, haha. Och om man inte lägger ner pengar på sig själv vem ska man lägga ner sina pengar på då? Tänkte väl, att shoppa till exempel är en lyx som jag tycker att alla ska unna sig själva. IM A GOLD-DIGGA, Yea. Ta inte allt så negativt jag har bara en positiv syn på pengar och vill gärna ha mycket av dem, hihi.

Mobil..

Det känns som om något väldigt viktigt saknas i mitt liv, ja just det min MOBIL. Min mobil bringar mig glädje, sorg, ilska.. allt, allt. Åh, jag är så ledsen. Min mobil har bestämt sig för att krångla och alla vet ju hur beroende jag är utav den. Tyvärr så har jag inte råd med en ny eftersom jag måste köpa allt själv, det är inte precis så att jag får mycket heller, studiebidrag. Som att det knappt räcker till något, haha screw everyone. Jag vet, jag är bitter men come on, det är min mobil det handlar om. Även om den är lite trashy så älskar jag den, eftersom den har allt jag behöver egentligen. Musik, mitt liv alltså, smsfunktion och kamera, bättre än så blir det inte. Behöver inte ens massa nya modernare mobiler, slöseri med pengar tycker jag eftersom jag ändå använder mobilen för att lyssna på musik och att ringa/messa. Aja, vad tråkigt inlägg ska försöka bli lite mer "rolig" whatever you call that, ciao.

En dyster natt..

Det är en dyster natt. Molnen har givit vår kära himmel en mörk färg, jag känner mig ensam. Så ensam, jag drar ett djupt andetag för att lättare skåda min ensamhet. "Varför känner jag så här?" Inget svar, det är som om den vettiga delen av mig är som bortblåst. Jag söker i rummen i mitt hjärta, bland alla arkiv och alla filer och finner..absolut ingenting. Det är tomt, det känns som om mina två hjärn havlor kolliderar med varandra så fort jag försöker tänka. Tänk inte, tänk inte, det kommer upp som en varningssignal hela tiden. Jag kollar mig själv i spegeln och mitt i pannan på mig står det "Tänk inte, du dödar oss alla" i det ögonblicket stod hela min värld still i enbart några få sekunder. Varför det hände mig? Det vet jag inte. Hur det gick till? Ingen aning. Men hade det en påverkan på mig? Definitivt, men jag lät det inte stoppa mig. Jag slutade aldrig tänka, mitt tänkade kändes som om jag stod i en varm, ångande dusch efter en lång arbetsdag och lät vattnet skölja bort den långa dagen som tog alla mina krafter, ner i avloppet.

Hannibal

Läste precis ut "hannibal" boken, innan den så läste jag den första boken "När lammen tystnar" på engelska heter boken "The silence of the lambs". Även filmer finns det baserade på dessa böcker, men det är 4 filmer. "När lammen tystnar", "Hannibal", "Hannibal Rising" och "Red Dragon", själv så har jag inte sett någon av dessa filmer. Vilket är väldigt synd, ska se dem så snart som möjligt. Böckerna är jäkligt bra, även filmerna är kända och väldigt omtyckta bland många bekanta till mig. Eftersom jag inte sett filmerna än så rekommenderar jag böckerna först och främst, men om jag får säga det själv så är böckerna sjuka. Psykopat böcker, i slutat av hannibal boken satt jag som förbluffad, helt oförutsägbart var det. Jag trodde att hade en idé om hur det hela skulle sluta, men det var tvärtemot allt jag hade tänkt mig. Läs den själva så förstår ni nog vad jag menar, den är genialisk, spännande och jag kan glatt säga att jag lärde mig ett och annat då jag läste boken. Orkar inte skriva vad boken handlar om, det kommer ta lång tid så för att göra det lite lättare för mig själv och även er kära läsare så hittade jag den beskrivande texten som står på baksidan av boken. Jag kanske kommer med fler tips på böcker, eftersom jag är en bokmal. Njut av denna bok så länge.


"Sju år har gått sedan doktor Hannibal Lecter rymde från sina väktare, sju år sedan FBI-agenten Clarice Starling förhörde honom i den special-bevakade anstalten för kriminella sinnessjuka. Hannibal är fortfarande på fri fot och han njuter av en obevakad världs alla dofter och smaker medan han ägnar sig åt sina mycket speciella intressen. Men Starling har aldrig glömt sina möten med doktor Lecter. Det metalliska raspande ljudet av hans sällan använda röst ljuder fort-farande i hennes drömmar.
Mason Verger minns också Hannibal Lecter och är besatt av tanken på hämnd. Han var Hannibals sjätte offer och lever fjättrad vid sängen och respiratorn. Han inser att han måste ha det mest utsökta och till synes mest oskyldiga lockbete som går att finna för att locka till sig doktor Lecter. Han måste ha det Hannibal tycker allra bäst om...
Bered dig på en resa till helvetet i sällskap med en berättelsernas mästare som ständigt förändrar den värld du trodde du kände."

Den där PIP flugan!

Som rubriken lyder så handlar inlägget om en irriterande fluga. Hatar verkligen flugor, det äckligaste krypet som finns. Inte ens spindlar, larver eller maskar klår flugor i äcklighet. Haha man undrar säkert varför jag just skriver om flugor, det ska jag svara på. Imorse, eller i morse, vem försöker jag lura, klockan var halv 2. Ja, jag låg och sov, skäms lite men jag går och lägger mig så sent. Men anyways, det var en jäkla fluga i mitt rum som försökte ta sig in i mitt öra och mina näsborrar hela tiden, drog täcket över mitt ansikte, så drog den till min fot så jag täckte hela kroppen med täcket, kunde knappt andas men orkade inte bry mig just då. Ville nog hellre dö än att ha med den där flugan att göra. Till slut fick jag nog, krossade äckel djuret med min strumpa, den dog nog av strump lukten, hahaha. I made a joke, good for me, hihi. Men sen så skulle jag somna om, vilket inte blev särskilt lyckat då vi fick massor med gäster. Det var ändå dags och gå upp, kan sova hur länge som helst, även om jag inte är sömnig..men det gäller bara dagstid då, på nätterna somnar jag aldrig innan 02.00, nu på sommarlovet, annars hade jag hängt mig själv för länge sedan. Ska försöka skriva vettigare saker än detta, men ibland måste jag få ut min ilska genom bloggen, annars är den onödig. Mama will be back!

Hmm..

Im out of ideas, vad ska jag skriva ens? Jag har inget att göra så jag passar på att haka på den nya trenden, den trenden jag undvikt under hela min blogg vistelse. Jag ska ta och berätta lite om vad jag själv gör at the moment. Jag ligger i min säng och lyssnar på ljuvlig musik och äter den nya Marabou chokladen med frystorkade jordgubbar, yummie! Helt underbar stämning, man ligger bara och små tänker, helt själv och känner att man har kontroll över läget. Man kommer in i en harmonisk stämning där man befinner sig på en sådan nivå att det är svårt att inte låta bli att ÄLSKA sig själv, för den man är. Det bästa man kan göra då är att lyssna på någon fin melodi, utan någon som rappar eller sjunger på något annat sätt, det är oftast ett hinder för hjärnan som vill slappna av. Det är vad jag gör, ja.

Ett litet tips på sköna melodier, Bucket head säger jag bara.

Dagdrömmar..

Där satt jag, på min tomma balkong, inga stolar, inget bord eller liknande fanns kvar. Vi hade bestämt oss för att ta in allt igen då regnsäsongen hade tagit fart igen. Det var en varmhöst kväll efter regnet. Jag satt och stirrade på den sovande fågeln, jag hade länge bevakat den. Jag blev fascinerad av dess intensivt arbetande kropp som fokuserade på att bygga sitt bo, när den så väl var klar blev resultatet fantastiskt. Jag ville bara krypa ner bredvid fågeln och känna dess värme, från de mjuka fjädrarna som skyddade henne från den de kyliga nätterna. Jag hade aldrig vara så intresserad av något djur förut, på det sättet utan jag hade helt enkelt inte brytt mig särskilt mycket. Förutom att hålla mig borta från dem och inte skada dem. Jag antog att fågeln var ensam, den särade på vingarna och med en kraftig fart begav sig iväg in mot solen, det fick mig att inse att solen fortfarande inte hade gått ner, konstigt tyckte jag men jag tänkte inte mer på det. Utan det som fick mig att glömma bort allt annat var de små fågelungarna i boet, hade aldrig lagt märke till dem tidigare. De verkade vara hungriga och mamman var borta, jag lämnade lite bröd och fågel frön på balkongsräcket eftersom det var för riskabelt att närma sig ungarna, jag ville inte skrämma slag på dem eller den stackars mamman som arbetade hårt för att finna föda åt sina ungar. Jag väntade ytterligare några minuter, mamman kom flygande tillbaka. Med ett snabbt ryck drog den till sig de små läckerheter jag hade lagt fram. På något sätt kände jag en viss tacksamhet och jag ville inte förstöra den fina stämningen så jag släckte långsamt min ciggarett, utan några hastiga rörelser. Ett par sekunder senare kände jag en varm hand på armen, det var min kära som väckte mig ur min dagdröm. "Jag vill ha barn, älskling, sa jag." Han bara log och kysste mig ömt på pannan.


Sorry, men jag var jävligt uttråkad så jag var bara tvungen och skriva något. Den här novellen handlar inte om mig eller på något sätt kan kopplas till mitt eget liv, hehe. I hope you don't mind, läs gärna. Tycker om att skriva noveller, om man nu kan kalla dess korta texter jag skriver för det. Jag brukar ofta sitta och dagdrömma, det är skönt då man är ensam men ibland händer det då jag har sällskap, skäms som fan då. Haha, jag återkommer när jag har något lite mer intressant att skriva om.

Deprimerad.. :/

Mitt erkännande, jag blir deprimerad här i Sverige. Jag vet inte varför, kanske beror det på vädret, kanske beror det på brist på saker att göra? Jo, visst finns det massor att göra men jag menar saker man känner att man vill göra inte sådant man gör bara för att ha något att göra. Jag längtar till så mycket då, genom att bara sitta och inte göra någonting, så många tankar kommer upp.

Ibland kan jag bara vara ute på balkongen och känna att jag vill hoppa (vi bor på andra våningen, ingen större risk att jag dör, haha.) Ungefär på samma sätt som vi kan få tvångstankar om de mest konstiga och psykiskt störda sakerna, som åsynen av rälsen kan fresta oss när vi hör tåget komma. Det är vid såna stunder jag känner att jag längtar tillbaka till Kurdistan, att ligga på taket under stjärnorna. Känna de varma vindarna kittla mot kroppen, där man ligger och försöker räkna alla stjärnor, vilket är omöjligt men det vill vi gärna inte tro på. Jag vill tillbaka till platsen där alla mina sinnen stannade kvar, jag vill kunna krama min mormor och känna hennes mormor lukt, den speciella lukten som endast min mormor luktar. Vill inte sitta här och bli tårögd av bara tanken på allt jag missar, speciellt nu under sommarn då jag inte gör mycket ändå. Jag vill sluta längta, jag vill istället uppleva allt jag längtar till..längtan börjar kännas allt mer långt bort för varje dag som går. Help me?

Behaviorism

Ibland får jag höra av mina föräldrar att människan föds med ett programmerat beteendemönster, alltså är de inte behaviorister? Jag tror inte att något sådant existerar, att man föds till den man är? Låter inte särskilt klokt, jag tror att man föds som en neutral varelse, därefter bygger man upp sitt eget beteendemönster. Nu kanske jag tar upp ämnet till en helt annan nivå, till sociopat nivå vilket dock inte var meningen. Men jag menar man föds inte som god eller ond, bebisar har ingen uppfattning om världen då de föds. Barnet är ju bara ett embryo som skapats av det manliga könets sädesvätska. Jag känner mer utav att barnet som två människor skapat tillsammans "programmeras" eller med ett lite mer vanligt ord, uppfostras till den hon är. Självklart har omgivningen en sorts påverkan på människan och därför menar jag att människan växer upp och med beslut som fattas blir person den hon senare i livet blir. Enligt behaviorismen är människan en "tom låda" och påverkas av främst miljön, sociala
förutsättningar.

Så icke behaviorister, inklusive mina kära föräldrar så tror jag inte att något sådant existerar, att människan föds så som den är om ungefär 20 år. Då man föds så är allting nollställt, till en ålder då man själv börjar uppfatta vad som är rätt och fel så har man en lärare, sina föräldrar oftast. Har man inte föräldrar som kan leda en så är det en annan femma. Inlägget kanske blev lite krångligt, men jag hoppas att ni förstår vad poängen är med det hela. Har jag förstått rätt, vad som menas med detta område inom psykologin "Behaviorism" så har jag nog formulerat min åsikt på ett mycket bra sätt, ska studera ämnet lite noggrannare, men det är väl bra att jag delar med mig av min egen uppfattning, med hjälp av mina lilla blogg! Serru, bloggen är inte helt onödig heller.

Regn

Regn, regn och ännu mera regn. När ska det sluta regna, tänker vi. Det är sommar men sommarn har nästan bara bestått av regn, ett par dagar har det varit soligt och skönt. Även om det är sommar så uppskattar jag regnet så mycket, det är så mysigt. När man sitter i mörkret, med endast ett litet ljus som kommer från bakgrundsbilden på mobilen och stirrar ut. Regnet strömmar ner för fönsterrutorna och man sitter där med en skön filt och en kopp varm te. En härlig känsla, om jag fick välja så skulle det vara soligt under dagen och regna på kvällarna. Jag älskar att springa ute i regnet, på något sätt tänker man klarare, tycker jag. Sedan kommer man hem helt dygnsura kläder sedan sätter man på sig varma kläder. Varma kläder mot en kall kropp, då kroppstempraturen hastigt byts, då man verkligen känner av det. Underbart..regn är mitt favoritväder.

I väntan på någon speciell..

Jag hade gått och grubblat över det här ett tag, försökte finna ett svar. Men svaret jag fick var inte bra nog, tyckte jag. Himlen hade en så perfekt färg att det såg ut att vara hämtat ur en retuscherad turistbroschyr, men ändå kunde jag inte njuta av den ensamma tystnaden medan jag försiktigt iakttog måsarnas rörelser. Den varma sommarvinden slog mig i ansikte och kropp, jag kände spänningen stiga i kroppen. Jag gick sakta mot bryggan, satt mig på bänken där vi hade träffats för första gången och väntade. Jag väntade i endast några minuter men ju mer jag väntade desto längre kändes väntan, minuter blev till timmar och ändå satt jag kvar. Det kändes som om inget annat existerade än den olidliga tystnaden, känslan av att mitt hjärta när som helst skulle brista ökade. Man kunde höra vinden susa, stämningen var dyster men jag kände en sista gnista av hopp. Jag drog mig motvilligt upp från bänken för att gå vidare, gå vidare med mitt liv. Det var över, min hjärna bönade och bad om att jag skulle lämnat det bakom mig men mitt hjärta vägrade samarbeta. Och där var han, mannen med det mystiska leendet, de förföriska händerna och änglalika ögonen. Han kom, hur kunde jag vara så dum, hur kunde jag tveka. Jag kollade mitt armbandsur, den jag hade fått av honom. Klockan var bara fem över sju, hur kunde det bara ha gått fem minuter. Väntan på honom hade känts som flera timmar.


Denna novell skrev jag för att beskriva hur väntan kan kännas, hoppas det är läsvärt, tog inte särskilt lång tid att skriva den. Men jag tänkte krydda upp min lilla blogg med en liten novell, jag är annars så realistisk och stel.

Bloggar

Vad är det med alla dessa bloggar som enbart handlar om vad man gör om dagarna? Vad är det som är så intressant med att sova, äta osv? Folk tror att de har en speciell blogg bara för att de gör lite mer annorlunda saker än vad du och jag gör. Genom att krydda upp det med en litet "Men å, det var så kul..jag är så upptagen med roliga saker" jag vill inte verka bitter men alla bloggar nuförtiden handlar om exakt samma saker, om hur deras liv ser ut. De har en så tråkig vardag
att de tror sig kunna finna glädje i den genom att återberätta tråkigheten för andra. Jag tycker att det är så himla tråkigt, speciellt då jag inte känner människorna. Det finns ett par bloggar jag är trogen mot och det är endast för att jag känner dessa människor som gör att dessa bloggar blir mer intressanta, då och då kastar dem in ett intressant inlägg, bravo. Jag skryter inte om min blogg eller försöker få min blogg att framstå som en bättre blogg, nej, nej så är det inte alls. Detta inlägg är menat att vara "A wake-up call", ett tips på förbättring som lockar till sig fler läsare till era kära dagböcker..ehm bloggar. Jag är säker på att det är många där ute som känner exakt som jag gör, kör inte bara på en random fråga, tycker inte du att dina inlägg är intressanta så tror jag inte dina läsare heller tycker det. Skriv inte bara för att skriva, för resultatet blir inte särskilt bra.

Nykär

Det finns inget bättre än att vara nykär. Man har ett fånigt leende på läpparna, man är i ett konstant lyckorus. Vad är det som gör en så lycklig egentligen? Är man kär i personen eller är man kär i kärleken? Kärleken är en drog och personen är knarklangaren, man är kär i drogen inte langaren. Man jag förnekar inte att det är en härlig känsla, har du någonsin testat att andas in helium från de där helium ballongerna? Man känner att man svävar på moln, det är samma sak med ballongerna, de blir lättare än luft och flyger. Helt fånigt tänker man då man inte är kär, men är det inte löjligt gulligt då man kommer på sig själv med att göra något dumt utan att tänka för. Till exempel då man bara sitter där och kollar ut någonstans och någon pratar med en i bakgrunden, sedan frågar personen något i stil med "Lyssnar du?" det är stunder då man kommer på hur kär man är. Jag är säker på att många haft den känslan, även jag fastän jag förnekar ibland. Men det var ett tag sen och det kanske är meningen med det? Att det inte ska vara så lätt att känna sådant, eller hur? För då skulle det nog inte vara speciellt.

Jag har märkt med många tjejer, speciellt mina närmaste tjejkompisar. Redan efter några träffar pratar de om att han kanske är den rätta. Hur fint bröllopet skulle se ut, jag menar är det inte att ta i lite? Vi tjejer är lite sådär små knasiga, men det är det som är så gulligt med oss enligt killarna, det har jag fått bekräftat. Okej, att planera ett bröllop efter någon månad är faktiskt att ta i tjejer, akta er så att ni inte avslöjar er själva bland killarna. Jag undrar om killar blir lika fåniga och söta som oss tjejer, självklart. Jag vill vara nykär, jag vill vara nykär igen och igen och igen. Vill aldrig att det ska ta slut, haha. Folk, njut medan ni är det, tänk om den känslan försvinner för gott, vad hemskt!

Längtan ..

Ibland känner jag att det är en obeskrivlig känsla på ett jobbigt sätt, jag vill sluta längta men ändå vill jag ha något att se fram emot. Nu menar jag inte småsaker man längtar till utan nu handlar det om månader och år. Jag är en sån människa som planerar jätte mycket, visst jag tar de närmaste dagarna så som de kommer. Men jag älskar att planera, det är oftast en fördel. Att planera en massa saker kan även vara en nackdel, varför? För jo, man längtar på ett så starkt sätt att man glömmer att ha roligt och bara njuta av nuet. Blotta tanken på att man närmar sig det man väntat på ska ske är skrämmande och overkligt. Och när det är över, känner man sig tom? Eller känner man att det är något man kan bocka av? Att det är något man gjort och kan gå vidare i livet? När alla dessa "stora" saker är över då? Kommer det nya? Det tror jag, att det alltid kommer nya saker man vill uppleva, få avklarade och vänta på nya, spännande och förväntansfulla saker.

Jag kommer ihåg mitt första "Gonna happen" dag, det var min födelsedag. Min första riktiga födelsedag, vi har det på band t.o.m, haha. Åh, har lust att gråta då. När jag ser mig själv, hur glad som helst över en platsbit med lite tyg och färg. En barbiedocka, jag fattar inte hur något så obetydligt kan påverka en liten människa på det sättet. LÄNGTAN, kan vara något så fint, så fridfullt men ändå så tänker vi knappt på det lika mycket som vi borde. Nu påstår jag inte att man ska ägna all sin tid till att längta till saker eftersom de ändå kommer ske och vara över, utan njut av alla dagar du får. Ta inte livet för givet, för varje dag kan vara din sista.

JAG VILL KNARKA!

Låt inte rubriken skrämma er nu, jag menar något helt annat. Eller helt annat, det får du avgöra själv. Jag menar, om man skulle knarka en person vem skulle det då bli? För min del skulle det nog bli, ingen mindre än RnB artisten Claude Kelly, med alla perfekta, romantiska, gulliga, härliga, sköna låtar och you can't deny that he's a badass sexy dude. Jag har lyssnat sönder på alla hans låtar, skickar runt en massa länkar till alla och ibland känns det nästan som att jag lyssnat så mycket att öronen nästan blöder. Men DOCK så är det bara en härlig känsla, det där med att öronen nästan blöder. Det är då man känner hur mycket man verkligen älskar musik. Let me remind you, att knarka en person är fysiskt omöjligt, tror jag och hoppas jag. Men nu pratar vi om besatthet av något/någon, det är väl fullt normalt? Okej, det låter ganska galet, men jag har aldrig sagt att jag är normal precis.

Claude kelly top 5 enligt mig själv :

1. Like an iceberg
2. If I had you
3. Forever
4. Belong to you
5. Always a day too late